Okej va fan.

Är så jävla trött på att spela glad och stark, vill bara gråta, men får inte direkt fram tårar. Tänker egentligen inte så mycket på det. 

Nu när Hanna har fått cancer så känns allt bara obekvämt. Varje gång vi pratar om det så är jag bara tyst och kollar mig omkring som om jag inte vet vad som händer, jag gör nog inte det heller. 

Det är bara så jävla orättvist! Hon hade inte gjort NÅGONTING för att förtjäna sjukdomen, hon röker inte, hon motionerar bra och hon äter bra mat. INGENTING.

Om det skulle vara så att någon jag känner läser detta, av någon komisk anledning, så hej.

Lisa